20 år senare: Miranda Priestly återvänder i en smartare och varmare uppföljare

Fakta

• Filmen hade premiär 2026, 20 år efter originalets premiär 2006.
• Regissör David Frankel och manusförfattare Aline Brosh McKenna återvänder tillsammans med skådespelarna Meryl Streep, Anne Hathaway, Emily Blunt och Stanley Tucci.
• Handlingen kretsar kring en sweatshoprelaterad skandal som hotar tidningen Runway.
• Andy Sachs (Anne Hathaway) är nu en prisbelönt journalist som kallas in för att rädda tidningen.
• Emily Charlton (Emily Blunt) har blivit en toppchef på Dior.
• Miranda Priestly (Meryl Streep) har tvingats anpassa sig till kroppspositivitet och arbetsrätt.
• Filmen innehåller produktplaceringar och cameos från kändisar och designers.
• Kostymdesignern Molly Rogers har skapat en egen kollektion för varje rollfigur.

En efterlängtad återkomst – med en stukad tidning

Tjugo år efter att ”Djävulen bär Prada” blev en ikonisk film är uppföljaren här. Modemagasinet Runway är tillbaka, men i ett helt annat skick än tidigare. Nedskärningar, effektiviseringar och nya ägare som inte förstår vikten av skönhet eller journalistik har lämnat tidningen stukad. Miranda Priestly, spelad av Meryl Streep, är inte längre den täta massa som allting graviterar runt. Även hon har tvingats anpassa sig till nya tider – kroppspositivitet, arbetsrätt och en förändrad medievärld. Hennes makt är vingklippt, men hennes blick och knappt hörbara suck räcker fortfarande för att ta hem segern.

Andy Sachs återvänder som prisbelönt journalist

Anne Hathaways rollfigur Andy Sachs är inte längre den storögda, smala och bländande vackra unga reporter som kallades ”fat girl” i första filmen. Nu har hon en tjugoårig journalistkarriär bakom sig och har nyligen vunnit ett journalistpris. Men glädjen blir kortvarig – hon sparkas tillsammans med övriga redaktionen på reportagetidningen Vanguard. Knappt hinner hon få ett nytt jobb på sitt gamla jobb hos Miranda Priestly på Runway, innan hotet om massuppsägningar åter knackar på dörren. En sweatshoprelaterad skandal riskerar att sänka tidningen, och för att ge ny trovärdighet tar ägaren in Andy som räddare.

Emily Charlton – från assistent till Dior-topp

Emily Blunts karaktär Emily Charlton har gått från att vara Mirandas plågade assistent till att bli en toppchef på Dior. Nu stundar hämndens timme på ex-slavdrivaren Priestly. Blunt levererar rapp och citerbar dialog, och hennes försök till giftigheter blir oftast bara komiskt plumpa – som när hon okänsligt väljer en sexigt skuren dräkt på en begravning. Relationerna mellan karaktärerna är varmare, vänligare och vuxnare än i första filmen, men har fortfarande sting. Andy är mindre irriterande än senast, och deras samspel med Miranda har utvecklats till något mer nyanserat.

En kritik av kapitalismen – eller ett exempel på den?

Filmen kritiserar den själlösa kapitalismen som varken bryr sig om kultur eller skönhet. Men kritiken kan uppfattas som magstark, eftersom den kommer från ett dyrt modemagasin som självt är en del av kapitalismens maskineri. Techbros med tveksam inställning till mat och vatten, ägare som skär ner trots vinster och floskelkonsulter står i vägen för att rädda tidningen. Samtidigt är filmen fylld av produktplaceringar och cameos från kändisar och designers som klättrat på varandra för att få vara med. Cirkusen kring filmen är marknadsföring och varumärkesbygge på femdimensionella nivåer.

Mode, mångfald och samtidskommentarer

Kostymmässigt är uppföljaren större och mer påkostad än ettan. Kostymdesignern Molly Rogers har gett varje rollfigur en egen kollektion, och kläderna speglar deras personligheter. Ett montage från modeveckan i Milano smattrar snabbt förbi. Samtidigt som Miranda himlar åt kroppspositivism och saker man inte får säga, är bilderna och dialogen fulla av olika sorters kroppar, mångfald och en medvetenhet om nya tider. Klassiska klädbytesmontage och spring i klackar på New Yorks gator varvas med samtidskommentarer i förbifarten.

En njutbar bitchfest i galakläder

Trots ett manus som av kritiker beskrivs som mediokert och förutsägbart, lyckas Meryl Streep göra filmen till en njutbar upplevelse. Hennes Miranda Priestly är ohotad drottning i gamet – en förgörande blick, ett höjt ögonbryn eller en knappt hörbar suck räcker oftast. När hon sätter in en sarkastisk dolkstöt med mjuk röst i lågt tonläge påminner hon om Margaret Thatcher. Filmen har beskrivits som ”Gay Christmas” av någon i rollensemblen i Vanity Fair. Och även om uppföljaren inte är lika banbrytande som originalfilmen, är den en smart och rolig uppdatering som lyckas både äta kakan och ha den kvar.

Sammanfattning

• Uppföljaren utspelar sig 20 år efter originalfilmen och speglar förändringar i modevärlden och samhället.
• Miranda Priestly har tvingats anpassa sig till kroppspositivitet och arbetsrätt, men behåller sin ikoniska aura.
• Andy Sachs återvänder som en erfaren journalist, inte längre den naiva assistenten.
• Filmen kritiserar kapitalismen och mediebranschens omvandling, samtidigt som den själv är fylld av produktplaceringar.
• Relationerna mellan karaktärerna är varmare och mer vuxna, men har fortfarande sting.
• Meryl Streeps prestation som Miranda Priestly lyfter filmen, trots ett förutsägbart manus.